Och du & jag håller andan och håller händer i språnget, det är inte så långt hem
Tre år är ingenting. Tre år är ett helt liv.
För tre år sedan var vi ett gäng osäkra själar som samlades i dahlandergymnasiets bibliotek. Vi delades in i två klasser, OP1 och SN1. Vi, SN1 delades sedan in i NV och SP men har hela tiden varit som en enda klass, tillsammans. Spända och förväntansfulla inför våran gymnasietid.
Fredagen den 15 juni 2012 samlades ungefär samma gäng ute på skolgården. Spända och förväntansfulla, än en gång, men inte inför gymnasietiden. Denna gång, inför framtiden, ”det verkliga livet”.
På tre år hinner man hitta sig själv och tappa bort sig och hitta sig själv igen. Och tappa bort sig.
På tre år hinner man bli hel och gå sönder och bli hel igen. Och gå sönder.
Tillsammans förberedde vi oss för framtiden, och nu är vi plötsligt där. I framtiden. Efter tre år av tryggheten att alltid veta vart man ska gå, är vi nu ”fria” att göra vad vi vill. Ingenting är längre säkert eller självklart, allt är frihet, egna val.
Jag skulle kunna säga att det slutade lyckligt, för visst hade vi en fantastisk kväll tillsammans. Men slut är aldrig lyckliga. Hejdå-kramar tårblöta kinder och tomhet.
Men det tyder ju bara på hur bra vi hade det tillsammans. ♥
