acciowonderland

Pre-konsert
Packar det viktigaste; biljett, medicin, pengar och vattenflaska. Kollar tre-fyra gånger extra att biljetten är med. Kollar igen vid busshållsplatsen, när går av bussen och framme vid Trädgår’n. Den är där, varje gång, i det något för korta guldkuvertet. Som om den skulle gå att glömma? Köar i solsken. Första gången själv men jag är inte ensam. Det är fina hårfärger och svarta kläder. Det är kajal och det är nitarmband med mest är det förväntan och pepp. Pirret i magen innan det man så länge väntat på ska ske, tillslut.

 

Konsert
Your Demise kör slutturné och det gör det bra. Musiken, alltså, inte farvälet. Det är skrik och jubel och det är moshpits och man slussas hit och dit och fram och tillbaka. Och helt plötsligt är det över.

 

Mellanmusiken tystnar och lamporna släcks och alla vet att nu, nu kommer det vi alla väntat på.

 

Can you tell from the look in our eyes..
Och så fortsätter det, bra låt efter bra låt och moshpit varvar med wall of death och hela publiken sjunger med. Jag får hår i munnen och ett finger i ögat men det hör ju till. Den gemensamma svetten den gemensamma rösten och den gemensamma pulsen, i takt till basen. Att vara en del av något så stort men samtidigt vara helt i sig själv. Magin hos musiken. Och när det är som bäst, tar det slut.

 

Post-konsert
Det tjuter svagt i öronen och rösten är halverad. Möter upp en nybliven vän för att gå ut ur lokalen. Vid bussen står Matt Kean och vi får bild och min biljett blir signerad och jag får en kram och händer det här ens? Fangirlhjärtat slår med förhöjd frekvens. Vi stannar kvar och ut kommer Matt Nicholls, följd av Jordan Fish. Mer foton och fler namn på biljetten. Vi ser de dricka öl och lira fotboll och står kvar i hopp om att kvällen ska bli än mer overklig. Det mörknar och det börjar regna och folkmassan avtar succesivt. Men vi står kvar. Vägrar ge upp. Och där, en liten figur i grå huvtröja smyger förbi. På andra sidan bussen hittar vi Oliver Sykes. OLI –fucking- SYKES. Vi får ta bild och hans namn skrivs på min biljett, av hans hand. Tillfälligt hjärtstillestånd följt av rus och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Cheers!

Det är en onsdag och det är den åttonde maj tvåtusentretton. 20 år tidigare var jag nyfödd och kladdig och skrek antagligen av chocken. Mamma hade ju varit det enda som fanns.

20 år gammal betyder inte längre tonåring, är man då vuxen?
För jag känner mig inte vuxen, så långt ifrån. Jag vägrar kriminalromaner och folköl är ju inte så tokigt ändå. Jag fangirlar fortfarande till mina favoritband och blir kär i fictional characters.
Jag är inte vuxen.

Blir firad av ett par kompisar genom att de bjuder på tacos, film och gör-själv-cupcakes med köpta muffins, sprutgrädde och strössel. Bara trevligt och alldeles lagom.

Åker hem och pratar med mamma och köper en biljett till Bring Me The Horizon trots att jag inte hittat någon att gå med.

Känner mig fortfarande inte vuxen men det känns okej ändå.
Ålder är ju, trots allt, bara en siffra.

Hej på er. Jag är mitt i en flytt. Från källarvåningen till studentlägenhet på andra sidan staden. Bäst är mina stora fönster. Och att det bor massa andra studenter här. Saknar skrivkrampen och ordbajsandet och bästa sättet att komma igång igen är nog att blogga. Så jag tänkte väl mest berätta det, att jag nog är på väg tillbaka. Med himlen och vajande trädtoppar utanför fönstret kommer förhoppningsvis mer inspiration.

Att lämna fotspår i snö och sand på samma dag händer inte så ofta, men igår hände det!

Tillsammans med några kompisar spenderade jag ett par timmar i kvav värme med sand under fötterna. På en beachvolleyplan! Inomhus, i ett snötäckt Göteborg.

Fantastisk idé att ha beachvolleyplaner inomhus.

Fantastisk grej att få fly kylan, i alla fall för en stund.

 

Kylan biter sig fast allt för hårt och jag längtar ihjäl mig efter plusgrader och dagar utan vinterjacka, händer som inte fryser sönder och käkar som inte skakar.

Hör ljudet av bilrutor som skrapas men ser inget för jag är bländad av solen
och har köldtårar i ögonen och på kinderna.
Man överlever i solen
men i skuggan fryser det till i sprickorna så det spänner i hela kroppen
(ni vet väl hur vatten som fryser kan spränga berg?).

Arbetsmarknadsmässa i skolan och jag skrev upp mitt namn på en massa intresseanmälningar angående jobb. Förväntar mig inte så mycket men ett namn är ju mer än ingenting! (Och man får massa gratisprylar av att gå runt och snacka)
Tänker, tillsammans med ett par vänner, försöka ordna upp med en lokal studentgrupp till en fin och viktig organisation. Hoppas hoppas!

Det ekar tomt här men ändå syns små nätta fotspår i statistiken.
Visst händer det saker, men inget världsomvändande. Jag mår bra!
Men..

- Jag har skaffat bibliotekskort, på Göteborgs bibliotek. Nu kan jag låna både på universitetsbiblioteken och stadsbiblioteken och jag känner mig äntligen som en göteborgsbo, på riktigt.
- I fredags var det storpub med fina människor och en fin lugg skymtandes på dansgolvet. Och det räcker fint så. Göteborg kryllar av snyggingar och jag nöjer mig med att spana på avstånd så länge. Låta hjärtat fladdra lite och inte mer med det.

- Idag köpte jag tågbiljetter hem till bondeland krig påsken. Ska bli fint att träffa gamla vänner och släktingar. Och baka i ugn!

- Imorgon är det arbetsmarknadsmässa och det ska bli spännande. Idag hade en apotekskedja lunchföreläsning och det är alltid bra att bli påmind om att det finns ett liv efter examen. Jag trivs ju med studerandet men csn är begränsat..

- Cellbiologi är helt sjukt intressant! Väldigt tidskrävande, tyvärr. Vill bara fatta allt på en gång så jag kan gå vidare och lära mig ännu mer.

 

Funderar på vad syftet med den här bloggen egentligen är. Vill ju skriva men skriver för lite för att det ska kunna bygga upp en blogg. Är det något ni vill läsa om?

Det är fredag och solen lyser på Göteborg, utanför Nordstan väntar syster och hon ska spendera helgen i denna soliga stad. En vända på Frölunda Torg och sen hem och umgås. Pratar om allt det där man missar och sen blir det lördag. Kyliga vindar men bra planer. Först på listan är såklart Science Fiction-bokhandeln, men bara för att kolla och planera köp. Man vill ju kanske inte släpa på flera kilogram böcker en hel shoppingdag. Lite mer bokreakoll och sen äter vi asiatiskt på Nordstan och det är ett under att våra magsäckar inte sprängs. Mer bokrea och lite annat och Bengans där Jag är inte rädd för mörkret fanns att fynda för endast 99 sek. Shoppingen avslutas såklart på Science Fiction-bokhandeln och drömmar om välfyllda plånböcker att spendera där. Ett försök till att bota matkoman på Naked Juice Bar och sen hem för tv-mys. Sedan blir det söndag och jag får sällskap till mataffären. Vi tar vagnen till Centralen och sen är det hejdå och vi ses snart igen.

Bra helg.

Som när man har åkt skridskor
och känslan av skridskorna fortfarande sitter kvar
även fast det gått en stund sedan man snörade av dem.

 

Och man rör sig framåt men
kängor mot asfalt är inte alls samma sak
som skridskoskena mot blankis.

 

Man snubblar och skrapar upp knäna
men det läker
och man förstår
att skridskorna inte längre
är en del av mig
,
och den där inbillade känslan
av att något finns nära
försvinner.

 

Tillslut så.
(Och sen är det bara saknaden kvar
den där känslan av ingenting.(ensamhet) )

 

 

 

---

Har så svårt att visa texter jag inte är helt nöjd med
det är därför det bli så sällan
och ojämnt. Tyvärr.
Men det känns tråkigt om de ska bli gömda i ett word-dokument allt för länge.

Det snöar utanför fönstret men du vill inte hålla om mig
och vad ska snöfall vara bra för
om det inte finns nånstans att krypa in?

 

Kan inte sova för då hälsar du på
du kysser mig och sen försvinner du.
Jag vaknar alltid ensam.

 

Jag är en klyscha och gråter till dåliga filmer och äter jämt för att dämpa
tomheten.
Den där jävla tomheten.
I sms-inkorgen.
I facebook-chatten.
I sängen.
I hjärtat.
Tomhet.

Man tror att det känns rätt okej ändå

ett tag.

Tills livet kommer och hånskrattar en i ansiktet.

Flodvåg och översvämning

inuti.

Stormen tog bara en paus
för att sedan blåsa upp igen.

Kanske inte hårdare, men desto ihärdigare.

 

Jag ligger vaken om nätterna

och när jag väl sover blir jag hemsökt i drömarna.

De verkar inte ha fattat än

att det är annorlunda nu.

Att det inte blir några mer hetskyssar

inget hjärta som dunkar mot ryggen

ingen mer närhet.

 

 

Hjärtat känns fyrkantigt och skaver obekvämt i bröstet.

Slaskplask och ishalka, snöflingor och vinande vindar.
Det är slutet på månaden men fortfarande början på det nya året.
Nytt och gammalt smälter samman
tid
liksom underlaget.
Känslor faller på plats igen
precis som snöflingorna hittar sin plats.
Kanske är det därför det stormar ibland, både inne och ute
för att något ska komma till rätt plats, måste det förflyttas dit.

Att ligga så nära att det inte går att komma närmare och är det ditt eller mitt hjärta som dunkar så hårt eller slår våra hjärtan lika hårda slag? Hur jag bara vill sugas in i din bröstkorg och liksom bo där inne tills omvärlden slutar storma och kanske längre ändå om jag får titta ut och pussas lite ibland. Våra bröstkorgar reser sig ibland samtidigt men oftast i otakt, men det är ju närheten som är viktig. Andetag i nacken kyssar på halsen händer i varandra hud mot hud. Din värme mot min kyla. Magknipet när du ler. När du ligger med örat mot min bröstkorg och det känns som att du är glad att jag finns, existerar, är där hos dig och tar din tid. Vasst skägg som borrar sig genom både tyg och hud men det gör inte ett dugg ont bara kittlas i hjärtat.

 

Vi andas samma luft ser ut genom samma fönster ligger i samma säng går på samma trottoar har du samma känsla i magen?
Tar jag på ditt hjärta som du tar på mitt? Under hud under revben mot själva muskelfibrerna. Du skulle kunna bestämma takten på hjärtslagen, krama om och släppa, men du låter mig slå i min egen takt. Du skulle kunna krossa och klämma sönder men du låter det slå. Lätta fingrar tätt mot hjärtat. Känner du det?

---

Och innan jag hann fråga,
berättar han att han inte har samma känsla i magen och plötsligt slinter handen och han klämmer sönder hjärtat en aning.

 

Han säger att han tycker om mig men inte vill ha ett förhållande.
Han säger att han mår bra med mig men vill inte vara med mig.

 

Mascararandiga kinder magknip och hjärtkramp.

Känslokaos. Letar ord.

Nu vill jag mest vända mig ut-och-in och förblöda på kuppen.

Han tvingar mig att spela datorspel och jag är jättedålig men han skattar och säger att jag är söt. Han döper min sovställning till boomerangen.

Ligger i hans säng och tittar ut, på en blå himmel med vita sockervaddsstrimlor. Fåglar som flyger förbi. Det blir aldrig riktigt mörkt ens på natten och han har ingen gardin. Men det gör inget för det gör det så mycket lättare att smygtitta på honom när han sover.

 

För den här staden är infekterad
förorenad
det stinker av ångest

Du kan hosta spotta spy hur mycket som helst
ändå kvävs du
kan inte andas fritt

 

 

(Men imorgon åker jag hem och det ska bli så himla skönt. Jag saknar mitt Göteborg)