acciowonderland

Pre-konsert
Packar det viktigaste; biljett, medicin, pengar och vattenflaska. Kollar tre-fyra gånger extra att biljetten är med. Kollar igen vid busshållsplatsen, när går av bussen och framme vid Trädgår’n. Den är där, varje gång, i det något för korta guldkuvertet. Som om den skulle gå att glömma? Köar i solsken. Första gången själv men jag är inte ensam. Det är fina hårfärger och svarta kläder. Det är kajal och det är nitarmband med mest är det förväntan och pepp. Pirret i magen innan det man så länge väntat på ska ske, tillslut.

 

Konsert
Your Demise kör slutturné och det gör det bra. Musiken, alltså, inte farvälet. Det är skrik och jubel och det är moshpits och man slussas hit och dit och fram och tillbaka. Och helt plötsligt är det över.

 

Mellanmusiken tystnar och lamporna släcks och alla vet att nu, nu kommer det vi alla väntat på.

 

Can you tell from the look in our eyes..
Och så fortsätter det, bra låt efter bra låt och moshpit varvar med wall of death och hela publiken sjunger med. Jag får hår i munnen och ett finger i ögat men det hör ju till. Den gemensamma svetten den gemensamma rösten och den gemensamma pulsen, i takt till basen. Att vara en del av något så stort men samtidigt vara helt i sig själv. Magin hos musiken. Och när det är som bäst, tar det slut.

 

Post-konsert
Det tjuter svagt i öronen och rösten är halverad. Möter upp en nybliven vän för att gå ut ur lokalen. Vid bussen står Matt Kean och vi får bild och min biljett blir signerad och jag får en kram och händer det här ens? Fangirlhjärtat slår med förhöjd frekvens. Vi stannar kvar och ut kommer Matt Nicholls, följd av Jordan Fish. Mer foton och fler namn på biljetten. Vi ser de dricka öl och lira fotboll och står kvar i hopp om att kvällen ska bli än mer overklig. Det mörknar och det börjar regna och folkmassan avtar succesivt. Men vi står kvar. Vägrar ge upp. Och där, en liten figur i grå huvtröja smyger förbi. På andra sidan bussen hittar vi Oliver Sykes. OLI –fucking- SYKES. Vi får ta bild och hans namn skrivs på min biljett, av hans hand. Tillfälligt hjärtstillestånd följt av rus och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Cheers!

Som när man har åkt skridskor
och känslan av skridskorna fortfarande sitter kvar
även fast det gått en stund sedan man snörade av dem.

 

Och man rör sig framåt men
kängor mot asfalt är inte alls samma sak
som skridskoskena mot blankis.

 

Man snubblar och skrapar upp knäna
men det läker
och man förstår
att skridskorna inte längre
är en del av mig
,
och den där inbillade känslan
av att något finns nära
försvinner.

 

Tillslut så.
(Och sen är det bara saknaden kvar
den där känslan av ingenting.(ensamhet) )

 

 

 

---

Har så svårt att visa texter jag inte är helt nöjd med
det är därför det bli så sällan
och ojämnt. Tyvärr.
Men det känns tråkigt om de ska bli gömda i ett word-dokument allt för länge.

Det snöar utanför fönstret men du vill inte hålla om mig
och vad ska snöfall vara bra för
om det inte finns nånstans att krypa in?

 

Kan inte sova för då hälsar du på
du kysser mig och sen försvinner du.
Jag vaknar alltid ensam.

 

Jag är en klyscha och gråter till dåliga filmer och äter jämt för att dämpa
tomheten.
Den där jävla tomheten.
I sms-inkorgen.
I facebook-chatten.
I sängen.
I hjärtat.
Tomhet.

Slaskplask och ishalka, snöflingor och vinande vindar.
Det är slutet på månaden men fortfarande början på det nya året.
Nytt och gammalt smälter samman
tid
liksom underlaget.
Känslor faller på plats igen
precis som snöflingorna hittar sin plats.
Kanske är det därför det stormar ibland, både inne och ute
för att något ska komma till rätt plats, måste det förflyttas dit.

Att ligga så nära att det inte går att komma närmare och är det ditt eller mitt hjärta som dunkar så hårt eller slår våra hjärtan lika hårda slag? Hur jag bara vill sugas in i din bröstkorg och liksom bo där inne tills omvärlden slutar storma och kanske längre ändå om jag får titta ut och pussas lite ibland. Våra bröstkorgar reser sig ibland samtidigt men oftast i otakt, men det är ju närheten som är viktig. Andetag i nacken kyssar på halsen händer i varandra hud mot hud. Din värme mot min kyla. Magknipet när du ler. När du ligger med örat mot min bröstkorg och det känns som att du är glad att jag finns, existerar, är där hos dig och tar din tid. Vasst skägg som borrar sig genom både tyg och hud men det gör inte ett dugg ont bara kittlas i hjärtat.

 

Vi andas samma luft ser ut genom samma fönster ligger i samma säng går på samma trottoar har du samma känsla i magen?
Tar jag på ditt hjärta som du tar på mitt? Under hud under revben mot själva muskelfibrerna. Du skulle kunna bestämma takten på hjärtslagen, krama om och släppa, men du låter mig slå i min egen takt. Du skulle kunna krossa och klämma sönder men du låter det slå. Lätta fingrar tätt mot hjärtat. Känner du det?

---

Och innan jag hann fråga,
berättar han att han inte har samma känsla i magen och plötsligt slinter handen och han klämmer sönder hjärtat en aning.

 

Han säger att han tycker om mig men inte vill ha ett förhållande.
Han säger att han mår bra med mig men vill inte vara med mig.

 

Mascararandiga kinder magknip och hjärtkramp.

Han tvingar mig att spela datorspel och jag är jättedålig men han skattar och säger att jag är söt. Han döper min sovställning till boomerangen.

Ligger i hans säng och tittar ut, på en blå himmel med vita sockervaddsstrimlor. Fåglar som flyger förbi. Det blir aldrig riktigt mörkt ens på natten och han har ingen gardin. Men det gör inget för det gör det så mycket lättare att smygtitta på honom när han sover.

 

För den här staden är infekterad
förorenad
det stinker av ångest

Du kan hosta spotta spy hur mycket som helst
ändå kvävs du
kan inte andas fritt

 

 

(Men imorgon åker jag hem och det ska bli så himla skönt. Jag saknar mitt Göteborg)

Senaste tiden har bestått av sjukdom, orkeslöshet och andra små missöden. Det har varit lite tungt helt enkelt. Jag vet inte om det är snön eller kylan, eller kanske bara tiden, men något är det som rensar huvudet även under de korta promenaderna.

 

För ett år sedan drömde jag om att göra häftiga saker i laboratorium och lära mig spännande saker om kemi, kropp och läkemedel. Drömde om att flytta och börja om på nytt.

 

Härom dagen renade vi ett protein som sitter på mitokondriernas innermembran, vilken vanlig lab-dag som helst i skolan. Jag går på föreläsningar om DNA och hemoglobin och enzymer. Jag gör sånt jag drömde om att göra, sånt som låg i framtiden och gjordes av coola människor. Där är jag nu. Jag renade ett protein! Det låter faktiskt ganska coolt, att JAG har gjort det. Och samtidigt, det här är bara början.  

 

Den insikten var som ett uppvaknande. Motgångarna kommer alltid dyka upp, men de kommer att göra mig starkare. Vägen till framtiden ska inte vara lätt, man måste ta sig över under igenom hinder för att utvecklas. Att misslyckas litegrann innebär ju inte att allt försvinner. Bara att man får resa sig upp igen, kämpa lite hårdare en stund.

 

Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och se sig omkring. Se hur långt man faktiskt kommit. Det är klart det finns mycket som kunde ha gjorts bättre på vägen, kanske kunde det ha varit bättre nu, men det spelar ingen roll. Det viktiga är att man ser vart man är NU och uppskattar det. Oavsett om det är att man pluggar det man vill, umgås med de bästa människorna man kan tänka sig eller har lärt sig laga en fantastisk maträtt. För alla har vi ju tagit oss någonstans och jag tror att det är viktigt att man ser det. Att man ser det nu, medans man är där.

 

Gör det nu, på en gång! Ta en minut eller så och fundera på hur långt du faktiskt tagit dig (för det har du, det vet jag). Dela gärna med dig, om du känner för det.

Ta min hand

håll den hårt

eller pilla bara lite

linda in dina fingrar i mina

smek min handrygg

bara håll

men för allt i världen

släpp inte

SLÄPP INTE

släpp inte då

gå inte hem

stanna här

och håll min hand.

Snön och vintern har hittat hit. Stressade ansikten och försenad kollektivtrafik. Vita hårtoppar och rinnande ögon och näsa.

 

Jag kan inte låta bli att tycka om det. Hur världen ljusnar och liksom glittrar, hur kylan biter i låren och hur allas kinder färgas tomteluvsröda.

 

Julkänslan börjar sakta infinna sig och det pirrar lite i magen av flera olika anledningar. Att man kan vara så varm inuti trots att det är så kallt utanpå.

 

 

Men trots allt det vackra med snön kan den vara förrädisk, jag läser om alldeles för många olyckor och vill mest bara säga:
Var rädda om er ♥

Ett litet hej såhär mitt i tentaplugget.

 

Har ord men varken tid eller ork eller fokus.

Mest tänker jag på elektroner hit och funktionella grupper dit och pilar som ska gå åt rätt håll och reaktioner som ska gå till på ett  visst sätt och sånt där. Väldigt intressant egentligen men när man klämmer in allt på en månad blir det mest ett stort ångestmoln.

Göteborg är mörkt och kallt och jag längtar hem. Till snön, braskaminen, ugnen, pappas mat och mammas massage och systers tjat. Till min lilla ödlekompis och till värmen hos mor- och farföräldrar och mina fina vänner.

 

Men jag har lite kvar att göra här innan det blir dags att tåga hem te Sätä.

Har haft lillasyster på besök över helgen. Vi gjorde sånt man måste göra när man inte träffats på ett tag, sånt man måste göra i Göteborg och sånt man måste göra med syskon.

 

Med andra ord så pratade vi om livet och familjen och skolan och pojkar och vi fikade och vi åt och vi åt och vi åt och vi gick loss inne på Science fictionbokhandeln och second hand och i helt vanliga klädaffärer och vi retades och kramades.

 

Och sen sa vi hejdå.

 

Men vi ses snart igen. 

_

För ungefär tre månader sen tog jag mitt pick och pack och flyttade till Göteborg. Handla mat och hänga tvätt är vardag, liksom att ta spårvagnen till skolan och värma matlådan i dåliga microvågsugnar och frys-skaka under föreläsningar. Det ständiga gråtandet och tjutandet från himlen reflekterar jag knappt över längre. 

 

Jag träffar människor som får mig att må bra, jag lär mig spännande kemisaker, jag hånglar och håller handen och ibland kanske jag till och med dansar litegrann. Jag lagar den maten jag vill och jag går de vägar jag känner för.

 

Jag är i Göteborg och Göteborg är i mig och det är lätt att andas, lätt att le även när skolväskan väger tungt mot axlarna och även om jag saknar familj och vänner så jag tror att jag ska dö ibland.

 

_

Kommer på mig själv med att le i piskande motvind.

Det går lätt att andas även när ångesten stryper.

Ingen förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt.
Jag kan vara mig som jag är nu
fri från gamla fördomar och förväntnigar.

Och kanske är det en av de bästa känslorna i världen

att bara vara.

Hur vågar man tro på kärlek igen?

 

Vågar man ens?

 

Jagvilljagvill

 

 

 

...

 

 

 

Vill lita på att jag räcker till.

Tänker
"Vad fan händer?"

Fast sen tänker jag att det spelar ju inte så stor roll.

 

Bara slutar fundera och låter livet ske.

Helt okej dag men lagom till eftermiddagen började det bli jobbigt. Det blir väl så ibland.

Sitter med en Varma Koppen och ett par knäckebrödsmackor som blev kvällsmaten. Så blir det väl också ibland.

 

Imorgon ska jag låtsas att jag ska till skolan för att se om jag hinner inom den tiden jag tror. Sen har jag planerat att göra massa tråkiga vuxensaker, städa, tvätta och handla mat.

 

Ikväll vill jag helst läsa deppig lyrik men det blir nog atomkunskap eller svärdshistorier.

Sitter i min knarrande säng och lyssnar på kent. Finaste bästa kent. Måste ha dem i mitt skinn. Funderar på hur. Annars? Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen. Eller, jag vet vad jag vill, men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag vill utveckla mitt språk och min fantasi, jag vill få flyt i orden och jag vill berätta, dela med mig, beröra. Men jag gör det inte. Jag är helt inspirationslös och har så varit aldeles för länge. Att försöka klämma fram inlägg med jämna mellanum för att inte tappa läsare gör det väl inte bättre.

 

Jag ser mig i spegeln och undrar vem jag är. Jag har ingen aning. Men kanske behöver man inte veta det heller. Jag hoppas det! Bara för att man är myndig ska det inte behöva betyda att man har hittat fram.

 

 

Hösten och skolstarten närmar sig med stormsteg. Jag är livrädd. Men det ska bli skönt att få första dagen överstökad.

 

Utanför faller regnet mot göteborgsmark. Någon går på golvet ovanför mig. Tårar tränger fram ut ögonen. Jag är egentligen inte ledsen, det bara KÄNNS SÅ HIMLA MYCKET att det liksom svämmar över.

 

Nu ska jag fortsätta avguda Jocke Bergs sätt att få orden att flyta, tillsammans med musik dessum.

 

(Publicera eller inte? Publicera eller inte? Okej då.)

 

Snart går jag på nya gator och andas ny luft.
Snart är det dags att börja om på nytt.

 

Jag ska bryta mig ut, spränga sönder muren de stängde in mig i. Det är dags för revansch. Muren har redan fått sprickor och jag har börjat hitta ut.

 

Nej, jag tänker inte sjunka till deras nivå. Jag tänker inte trycka ihop dem, stänga in dem eller försöka få dem att tro att de är bättre osynliga.

 

Jag ska bara visa att jag är starkare än muren, större än den lilla oformliga klump de tryckte ihop mig till. Sluta tro att jag gör bäst i att vara osynlig.

 

De vet nog inte ens om vad de har gjort. De hade för fullt upp med sina egna, ibland trasiga, liv för att se vad de gjorde med andras. Inte ens jag såg ju. Det är först nu jag börjar förstå. Men det här handlar inte om dem. Det är en revansch för mig själv. Det är inte dem jag behöver bevisa något för, det är mig själv.

 

Jag ska bevisa att jag visst duger, och man behöver inte passa in i någons mall för att duga. Man duger alltid för någon, och det är de man duger för som man ska fokusera på. Och det är dem som det är så svårt att säga hejdå till. Men ibland måste man.

 

Jag behöver gå på nya gator och andas ny luft.
Jag behöver börja om på nytt.

Vi blev du och jag.

Oss blev mig och dig.

Dom blev hon och han.

Sällskap blev ensamhet.

Värme blev kyla.

Trygghet blev rädsla.

Tomhet.