acciowonderland

Pre-konsert
Packar det viktigaste; biljett, medicin, pengar och vattenflaska. Kollar tre-fyra gånger extra att biljetten är med. Kollar igen vid busshållsplatsen, när går av bussen och framme vid Trädgår’n. Den är där, varje gång, i det något för korta guldkuvertet. Som om den skulle gå att glömma? Köar i solsken. Första gången själv men jag är inte ensam. Det är fina hårfärger och svarta kläder. Det är kajal och det är nitarmband med mest är det förväntan och pepp. Pirret i magen innan det man så länge väntat på ska ske, tillslut.

 

Konsert
Your Demise kör slutturné och det gör det bra. Musiken, alltså, inte farvälet. Det är skrik och jubel och det är moshpits och man slussas hit och dit och fram och tillbaka. Och helt plötsligt är det över.

 

Mellanmusiken tystnar och lamporna släcks och alla vet att nu, nu kommer det vi alla väntat på.

 

Can you tell from the look in our eyes..
Och så fortsätter det, bra låt efter bra låt och moshpit varvar med wall of death och hela publiken sjunger med. Jag får hår i munnen och ett finger i ögat men det hör ju till. Den gemensamma svetten den gemensamma rösten och den gemensamma pulsen, i takt till basen. Att vara en del av något så stort men samtidigt vara helt i sig själv. Magin hos musiken. Och när det är som bäst, tar det slut.

 

Post-konsert
Det tjuter svagt i öronen och rösten är halverad. Möter upp en nybliven vän för att gå ut ur lokalen. Vid bussen står Matt Kean och vi får bild och min biljett blir signerad och jag får en kram och händer det här ens? Fangirlhjärtat slår med förhöjd frekvens. Vi stannar kvar och ut kommer Matt Nicholls, följd av Jordan Fish. Mer foton och fler namn på biljetten. Vi ser de dricka öl och lira fotboll och står kvar i hopp om att kvällen ska bli än mer overklig. Det mörknar och det börjar regna och folkmassan avtar succesivt. Men vi står kvar. Vägrar ge upp. Och där, en liten figur i grå huvtröja smyger förbi. På andra sidan bussen hittar vi Oliver Sykes. OLI –fucking- SYKES. Vi får ta bild och hans namn skrivs på min biljett, av hans hand. Tillfälligt hjärtstillestånd följt av rus och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Cheers!

När jag bosatt mig på min nya adress behöver jag nog göra en beställning från pressbyran.se...

I helgen fick jag höra att jag är med på youtube, såhär några månader efteråt. 

När Leone, Sofie och jag åkte till Stockholm för att se Simple Plan och We The Kings kom plötsligt några från WTK fram till oss i kön och börjar snacka svenska! Ungefär vid 8:40 syns vi i videon.

 

Ehm, Leones bild. 

 

 

 

 Vi ses på lördag! ♥

 

Två timmars väntan och uppbyggande av förväntningar. Har man bara två band på en festival ska man ha bra platser på båda.

När Kent öppnar med Klåparen vet man att det blir en magisk natt. Trots spöregn och trasig hals blir det en av de bästa spelningarna jag varit på med Kent.

 

 

Jag har inga ord för det, på det här jävla språket, jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.

 

 

Trots att jag inte lyssnat på Kent på kanske ett år, förutom lite från den nya skivan, kryper den där speciella Kent-känslan fram i magen. Sjukhus är något av det mäktigaste jag varit med om live. Hör man till och med vakterna på andra sidan staketet brista ut i förvånade och imponerande ”oj” förstår man att det liksom händer något med publiken. För att inte tala om nya 999 och, såklart, Mannen I Den Vita Hatten. Har jag gåshud för att jag fryser eller för att det är något av det bästa livet har att ge?

 

 

Staket mot revben och folksamling i ryggen. Längst fram i mitten. Och mitt emot oss har vi våra livräddare, pacemakers, syrgastuber, hjältar, Simple Plan. Det spelar ingen roll att jag har mer än nio timmars arbetsdag och knappt någon sömn i kroppen, det spelar ingen roll att jag är sjuk och det spelar ingen roll att världen är full av idioter. För inget annat existerar. Pierre möter min blick och jag existerar. Jag syns jag finns. Hud mot hud och jag rör hans något fuktiga tröja och hans tatueringar, han. Jag existerar. Jag lever och jag är så mycket vid liv det går. Hjärtat bara slår och slår och det. känns. bra.

 

 

En timme räcker tyvärr inte. Alla låtar och allt mellansnack får inte plats. Men det är som alltid med festivaler. Konserter är intimare, personligare och helt enkelt... bättre.

 

 

Bäst: Förutom ögon- och kroppskontakt, Welcome To My Life, When I'm Gone och Perfect.
Saknades: I'm Just A Kid, This Song Saved My Life

 

 

Men det är så himla skönt när allt bara släpper och det enda som finns är här och nu. De där stunderna av total lycka man inte kan minnas utan att få ett fånigt leende på läpparna, som ett barn på julafton. De där minnerna som sitter som tatueringar, inpräntade i själva huden. Tack. 

 

 

Och jag tänker att jag ska aldrig tvätta den där tröjan, för onsdagen den 27 juni 2012 vill jag andas igen igen igen.

En kort summering:

 

Har man stått längst fram på Simple Plan, haft ögonkontakt med Pierre, haft hans kropp bara cm ifrån sin egna och haft sin arm runt honon spelar inget annat liksom någon roll.

 

Och Kent? Lika magiskt mäktigt som vanligt.

 

I övrigt såg jag Sugarplum Fairy, Thåström och lite random som var helt okej och träffade trevligt folk.

Annars var festivalen inte mycket att skryta om. Men som sagt, det spelar ingen roll.

 

(Och ni känner mig, ni vet att det kommer utförligare texter om båda spelningarna bara jag lyckas få tag på orden.)