Stanna upp
Senaste tiden har bestått av sjukdom, orkeslöshet och andra små missöden. Det har varit lite tungt helt enkelt. Jag vet inte om det är snön eller kylan, eller kanske bara tiden, men något är det som rensar huvudet även under de korta promenaderna.
För ett år sedan drömde jag om att göra häftiga saker i laboratorium och lära mig spännande saker om kemi, kropp och läkemedel. Drömde om att flytta och börja om på nytt.
Härom dagen renade vi ett protein som sitter på mitokondriernas innermembran, vilken vanlig lab-dag som helst i skolan. Jag går på föreläsningar om DNA och hemoglobin och enzymer. Jag gör sånt jag drömde om att göra, sånt som låg i framtiden och gjordes av coola människor. Där är jag nu. Jag renade ett protein! Det låter faktiskt ganska coolt, att JAG har gjort det. Och samtidigt, det här är bara början.
Den insikten var som ett uppvaknande. Motgångarna kommer alltid dyka upp, men de kommer att göra mig starkare. Vägen till framtiden ska inte vara lätt, man måste ta sig över under igenom hinder för att utvecklas. Att misslyckas litegrann innebär ju inte att allt försvinner. Bara att man får resa sig upp igen, kämpa lite hårdare en stund.
Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och se sig omkring. Se hur långt man faktiskt kommit. Det är klart det finns mycket som kunde ha gjorts bättre på vägen, kanske kunde det ha varit bättre nu, men det spelar ingen roll. Det viktiga är att man ser vart man är NU och uppskattar det. Oavsett om det är att man pluggar det man vill, umgås med de bästa människorna man kan tänka sig eller har lärt sig laga en fantastisk maträtt. För alla har vi ju tagit oss någonstans och jag tror att det är viktigt att man ser det. Att man ser det nu, medans man är där.
Gör det nu, på en gång! Ta en minut eller så och fundera på hur långt du faktiskt tagit dig (för det har du, det vet jag). Dela gärna med dig, om du känner för det.
