-
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget, det är inte så långt hem
Tre år är ingenting. Tre år är ett helt liv.
För tre år sedan var vi ett gäng osäkra själar som samlades i dahlandergymnasiets bibliotek. Vi delades in i två klasser, OP1 och SN1. Vi, SN1 delades sedan in i NV och SP men har hela tiden varit som en enda klass, tillsammans. Spända och förväntansfulla inför våran gymnasietid.
Fredagen den 15 juni 2012 samlades ungefär samma gäng ute på skolgården. Spända och förväntansfulla, än en gång, men inte inför gymnasietiden. Denna gång, inför framtiden, ”det verkliga livet”.
På tre år hinner man hitta sig själv och tappa bort sig och hitta sig själv igen. Och tappa bort sig.
På tre år hinner man bli hel och gå sönder och bli hel igen. Och gå sönder.
Tillsammans förberedde vi oss för framtiden, och nu är vi plötsligt där. I framtiden. Efter tre år av tryggheten att alltid veta vart man ska gå, är vi nu ”fria” att göra vad vi vill. Ingenting är längre säkert eller självklart, allt är frihet, egna val.
Jag skulle kunna säga att det slutade lyckligt, för visst hade vi en fantastisk kväll tillsammans. Men slut är aldrig lyckliga. Hejdå-kramar tårblöta kinder och tomhet.
Men det tyder ju bara på hur bra vi hade det tillsammans. ♥
Regn utanför och inuti
För mycket på samma gång och det svarta molnet inuti bara växer och växer.
Veckan startars med fotbolls-EM och fantastiska människor och förhoppningsvis fylls den på med skratt och glädje. Sista rycket.
detskainteregnapåstudenten detskainteregnapåstudenten detFÅRinteregnapåstudenten
How do you say goodbye, when you've hardly said hello?
Även om jag kanske inte har lärt hon så jättemycket mer än att man kan ha piercing i läppen så känns det som att jag har gjort något vettigt i alla fall, något av betydelse.
Jag har själv lärt mig så otroligt mycket under de här veckorna jag har varit på fritids. Jag har blivit bättre på att bemöta främmande människor, jag har lärt mig mer om hur barn fungerar. Jag har lärt mig att jag klarar av att ett socialt arbete, trots blygheten. Jag har lärt mig att jag kan ha en viktig roll utan att egetligen göra så mycket mer än att ge någon uppmärksamhet. Jag har lärt mig att jag är kapabel till att vara en del i någons liv, att jag kan underlätta för någon.
Att höra någon säga "Du får inte flytta, du ska stanna med mig" "Du borde bli fröken i tvåan" det liksom..värmer. Betyder. Stärker.
Jag har fått bekräftelse, samtidigt som jag har kunnat ge bekräftelse. Och det känns så himla viktigt.
En sorts verklighetsflykt
hör dunkandet av livskraft där inne
blundar hårt
endast dina hjärtslag existerar
Nothing you say today is gonna bring me down.
Det behövdes verkligen för att vakna till liv igen.
Låt mig få vara levande
ett tag till
snälla.
En pessimist i sitt livs form
Imorgon ska jag köra mig och ett par kompisar till Stockholm för att gå på konsert. Felväxlingar, felkörningar, bilköer, ojämna inbromsningar, snökaos, blixthalka och så vidare går på repeat i hjärnan. Vill verkligen tänka positivt, och jag vet ju att det släpper när man väl är igång, men jag är väl pessimist in i märgen.
Känner mig lagomt patetisk och löjlig, för jag vet ju att det kommer gå bra egentligen. Även om jag inte är bäst eller smidigast så är jag ju inte helkass, och jag är definitivt trafiksäkrare än vissa andra. Jag vet också att tjejerna är snälla och inte kommer hata mig föralltid om jag råkar köra lite fel (shit Lina du har vägbeskrivning, karta OCH gps till hjälp du kan inte köra fel). Nervositeten verkar ha mig i ett stadigt grepp.
Nej, nu ska jag återgå till låtpluggande och klädval och försöka lägga undan tankarna så jag kan sova så jag är någorlunga pigg när jag ska köra hem mitt i natten i morgon, höhö.
Syns vi på Tyrol? Kommer bli hur fett som helst!
Give me a reason to believe
Ligger vaken om nätterna och tänker
känner
Frontalkrock med mig själv som resulterar i seriekrock med explosioner och tårar.
Tårar som sipprar ut genom sprickorna i skyddsmuren
när det blir för trångt
när känslorna plötsligt (men ändå sakta och säkert) expanderar, utvidgar sig
Det där ljuset i tunneln var visst ett tåg
-
överkörd
tillplattad
mosad
ihoptrasslad
Men mest
otillräcklig
The future is bulletproof?
Hela framtiden och livet kommer att påverkas och grunda sig i valet jag står inför, och det är läskigt. Skrämmande. Samtidigt är det väldigt spännande. Att lämna tryggheten och barndommen och testa vad man egentligen går för.
Men det är mest jobbigt, i alla fall nu. Ångest, osäkerhet, rädsla. Jag är mest rädd för att ta fel beslut, och sedan ångra mig. Jag vet att det går att rätta till i efterhand, men det blir så mycket krångligare och kostar så mycket tid. Och tid är ju det dyrbaraste vi har. Det är ju allt som egentligen spelar någon roll i slutändan, vad vi gör med vår tid. Det skulle kännas himla jobbigt att slösa bort ett år på ett felbeslut.
Fast egentligen blir det nog bra hur jag än väljer, men jag vill få ut så mycket som möjligt av de närmaste åren. Känner att jag har slösat bort alldeles för mycket tid på att vara blyg och osäker och göra ingenting istället för att testa på vad livet faktiskt har att erbjuda.
Varför? Varför består livet av så många jobbiga beslut? Hela tiden är det besluts som ska tas. Åh. Att människor verkar gilla att steppa runt på mina nerver gör ingenting lättare direkt.
Har ni något tips
på vad man kan göra när man står inför livsavgörande beslut?
Eller hur man peppar sig själv?
Funderar på att tröst-shoppa lite konsertbiljetter för att i alla fall ha något säkert att se fram emot. Men det är så dyrt.. Och behöver någon att gå med. Ja jusst ja, livet var det.
