Kent 28 juli 2012
Vi lyssnar på En plats i solen och Du & Jag Döden i bilen på väg ner. Bygger upp förväntningar. Parkerar vid Domkyrkan för vi tänker att dit borde vi hitta tillbaka till även i mörkret och sen äter vi. Letar på Slottet där vi väntar och väntar och köar och köar men åh vad värt det kommer bli.
Skyndar fram över Slottsgården, mot scenen. Tredje/fjärde raden är helt galet bra med tanke på hur lite vi egentligen köade. Ännu mer väntan. Några droppar faller från himlen men det blir inte värre än så. Istället blir det kvavt och vilket svett är mitt och vilket är ditt? Fast det spelar ju ingen roll såklart.
Ögon bakom skynke och Klåparen i tonårsrum och det är igång och
inget
annat
existerar.
Fullscen och Sveriges bästa rockband gör det de gör bäst; får hjärtan att dunka lite hårdare, lite lättare(för ingenting har någonsin slagit så hårda slag).
Nya låtar som Petroleum, Tänd på, Färger på natten, Jag ser dig, Isis & Bast och 999 känns som om de har varit med i evigheter. Klassiker som 400 slag, Berg & Dalvana, Kärleken väntar, Ingenting, Musik non stop, 747 och Utan dina andetag har varit med ännu längre, texten takten allt sitter som i ryggmärgen.
Min troligen bästa Kent-spelning någonsin avslutas såklart med Mannen i den vita hatten och åh vad det bränner bakom ögonen och i hela kroppen. Vit konfetti och fyrverkerier och jag älskar er(vi älskar er) och nej nej jag är inte rädd för mörkret. Inte med er.
Medelålders svenska män med kajalinramade ögon kan ju vara bland det vackraste som finns… Fast bara om de kallar sig Kent och gör musik som inte är av denna värld förstås.
Kent @ Peace & Love 29-30/6 2012
Två timmars väntan och uppbyggande av förväntningar. Har man bara två band på en festival ska man ha bra platser på båda.
När Kent öppnar med Klåparen vet man att det blir en magisk natt. Trots spöregn och trasig hals blir det en av de bästa spelningarna jag varit på med Kent.
Jag har inga ord för det, på det här jävla språket, jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.
Trots att jag inte lyssnat på Kent på kanske ett år, förutom lite från den nya skivan, kryper den där speciella Kent-känslan fram i magen. Sjukhus är något av det mäktigaste jag varit med om live. Hör man till och med vakterna på andra sidan staketet brista ut i förvånade och imponerande ”oj” förstår man att det liksom händer något med publiken. För att inte tala om nya 999 och, såklart, Mannen I Den Vita Hatten. Har jag gåshud för att jag fryser eller för att det är något av det bästa livet har att ge?
Simple Plan @ Peace & Love 27/6 2012
Staket mot revben och folksamling i ryggen. Längst fram i mitten. Och mitt emot oss har vi våra livräddare, pacemakers, syrgastuber, hjältar, Simple Plan. Det spelar ingen roll att jag har mer än nio timmars arbetsdag och knappt någon sömn i kroppen, det spelar ingen roll att jag är sjuk och det spelar ingen roll att världen är full av idioter. För inget annat existerar. Pierre möter min blick och jag existerar. Jag syns jag finns. Hud mot hud och jag rör hans något fuktiga tröja och hans tatueringar, han. Jag existerar. Jag lever och jag är så mycket vid liv det går. Hjärtat bara slår och slår och det. känns. bra.
En timme räcker tyvärr inte. Alla låtar och allt mellansnack får inte plats. Men det är som alltid med festivaler. Konserter är intimare, personligare och helt enkelt... bättre.
Bäst: Förutom ögon- och kroppskontakt, Welcome To My Life, When I'm Gone och Perfect.
Saknades: I'm Just A Kid, This Song Saved My Life
Men det är så himla skönt när allt bara släpper och det enda som finns är här och nu. De där stunderna av total lycka man inte kan minnas utan att få ett fånigt leende på läpparna, som ett barn på julafton. De där minnerna som sitter som tatueringar, inpräntade i själva huden. Tack.
Och jag tänker att jag ska aldrig tvätta den där tröjan, för onsdagen den 27 juni 2012 vill jag andas igen igen igen.
Peace & Love 2012
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget, det är inte så långt hem
Tre år är ingenting. Tre år är ett helt liv.
För tre år sedan var vi ett gäng osäkra själar som samlades i dahlandergymnasiets bibliotek. Vi delades in i två klasser, OP1 och SN1. Vi, SN1 delades sedan in i NV och SP men har hela tiden varit som en enda klass, tillsammans. Spända och förväntansfulla inför våran gymnasietid.
Fredagen den 15 juni 2012 samlades ungefär samma gäng ute på skolgården. Spända och förväntansfulla, än en gång, men inte inför gymnasietiden. Denna gång, inför framtiden, ”det verkliga livet”.
På tre år hinner man hitta sig själv och tappa bort sig och hitta sig själv igen. Och tappa bort sig.
På tre år hinner man bli hel och gå sönder och bli hel igen. Och gå sönder.
Tillsammans förberedde vi oss för framtiden, och nu är vi plötsligt där. I framtiden. Efter tre år av tryggheten att alltid veta vart man ska gå, är vi nu ”fria” att göra vad vi vill. Ingenting är längre säkert eller självklart, allt är frihet, egna val.
Jag skulle kunna säga att det slutade lyckligt, för visst hade vi en fantastisk kväll tillsammans. Men slut är aldrig lyckliga. Hejdå-kramar tårblöta kinder och tomhet.
Men det tyder ju bara på hur bra vi hade det tillsammans. ♥
SIMPLE PLAN 17/4-12
Jag och mina vänner hittar platser i en liten trappa och får fri sikt ända fram till scenen. Vi ser We The Kings som vi tidigare träffat i kön och pratat svenska med. Perfekt förband, lagom pepp och lagom rock, lagom röj och bra musik. Helt klart ett band jag ska kika lite närmare på.
Sen ser vi dom. Våra hjältar, bästa vänner, astronauter, SIMPLE PLAN! Hög puls, hög ljudnivå, ännu högre lyckonivå. Shut up men ingen är tyst för det är inte vi som ska vara tysta. Bra låt på bra låt på bra låt. Får blodtrycksfall och blir bortdragen av sjukvårdspersonal. (Någon gång måste ju vara den första…?)
Dricker lite vatten och får tillbaka synen men har förlorat världens bästa plats. Ställer mig vid ett staket och ser rätt bra ändå men bara några låtar senare springer Pierre dit, till den platsen jag nyss förlorade. Som den fangirl jag är bröt jag väl ihop lite grann, vem vill inte peta på sina hjältar liksom? (Fuck min otur, var en meter från Oliver Sykes på Metaltown i somras och nu detta..)
Trots mitt egna lilla missöde fortsatte konserten med ännu mer energi och skämt. Så skönt med band med humor, som bjuder på sig själva och verkligen bjuder in publiken. Inget överdrivet storhetsvansinne, vi är på samma nivå allihop. Bandet finns för oss och vi finns för dem.
Det allra, allra bästa, om man nu kan säga så, måste ändå ha varit I’m just a kid. Standarddrogen vid emokvällar. Finaste Simple Plan.
Tack Sofie och Leone för en sjukt bra dag, kväll och natt. Det här kan jag leva på ett tag! Men jag måste nog köpa en P&L biljett i ändå
Skol-SM i volleyboll
Vandrarhemmet var fint och sängarna så sköna och lockande efter bussresan att vi fyra som delade på ett av rummen gick och la oss nästan direkt.
Nästa morgon var det uppstigning vid sju för hotelliknande frukost. Bra match-laddning med andra ord! Efter frukost promenerade vi till hallen, bytte om och värmde upp. I gruppspelet förlorade vi alla set vilket innebar en sistaplacering och kvartsfinal mot ettan i andra gruppen, Falkenberg själva. Falkenberg har lag i elitserien och bra volleybollverksamhet över huvud taget och gick och vann hela skol-SM. Alltså vann vi inte ett enda set på hela dagen vilket var surt, speciellt med tanke på att vi egentligen är bättre än två lag vi mötte i gruppen. Jag skyller inte på någon men det är helt värdelöst att spela volleyboll om man deppar ihop och blir surare och surare efter varje förlorad boll. Det går bara inte. Hade vi spelat de två första matcherna som vi spelade de två sista hade vi definitivt fått en bättre placering än 5-8 i Sverige, men vi är i alla fall bästa skolan i Dalarna.
Killarna gjorde bättre ifrån sig och placerade sig på fjärde plats i Sverige! Vi fick även se riktigt bra volleyboll, elitseriespleare som smashar så det smäller som bara den i golvet, inte illa. Dessutom hjälpte två at Falkenbergs elitspelare till att döma. Deras bollkänsla var inte dålig.
Lite såhär såg det ut när killarna spelade mot Falkenberg
Och nu sitter jag med en bitande träningsvärk i hela kroppen och återhämtar mig med ett glas berocca
