Bring Me The Horizon 10 maj 2013

Pre-konsert
Packar det viktigaste; biljett, medicin, pengar och vattenflaska. Kollar tre-fyra gånger extra att biljetten är med. Kollar igen vid busshållsplatsen, när går av bussen och framme vid Trädgår’n. Den är där, varje gång, i det något för korta guldkuvertet. Som om den skulle gå att glömma? Köar i solsken. Första gången själv men jag är inte ensam. Det är fina hårfärger och svarta kläder. Det är kajal och det är nitarmband med mest är det förväntan och pepp. Pirret i magen innan det man så länge väntat på ska ske, tillslut.

 

Konsert
Your Demise kör slutturné och det gör det bra. Musiken, alltså, inte farvälet. Det är skrik och jubel och det är moshpits och man slussas hit och dit och fram och tillbaka. Och helt plötsligt är det över.

 

Mellanmusiken tystnar och lamporna släcks och alla vet att nu, nu kommer det vi alla väntat på.

 

Can you tell from the look in our eyes..
Och så fortsätter det, bra låt efter bra låt och moshpit varvar med wall of death och hela publiken sjunger med. Jag får hår i munnen och ett finger i ögat men det hör ju till. Den gemensamma svetten den gemensamma rösten och den gemensamma pulsen, i takt till basen. Att vara en del av något så stort men samtidigt vara helt i sig själv. Magin hos musiken. Och när det är som bäst, tar det slut.

 

Post-konsert
Det tjuter svagt i öronen och rösten är halverad. Möter upp en nybliven vän för att gå ut ur lokalen. Vid bussen står Matt Kean och vi får bild och min biljett blir signerad och jag får en kram och händer det här ens? Fangirlhjärtat slår med förhöjd frekvens. Vi stannar kvar och ut kommer Matt Nicholls, följd av Jordan Fish. Mer foton och fler namn på biljetten. Vi ser de dricka öl och lira fotboll och står kvar i hopp om att kvällen ska bli än mer overklig. Det mörknar och det börjar regna och folkmassan avtar succesivt. Men vi står kvar. Vägrar ge upp. Och där, en liten figur i grå huvtröja smyger förbi. På andra sidan bussen hittar vi Oliver Sykes. OLI –fucking- SYKES. Vi får ta bild och hans namn skrivs på min biljett, av hans hand. Tillfälligt hjärtstillestånd följt av rus och jag vet inte vart jag ska ta vägen.


Cheers!


Bara en siffra

Det är en onsdag och det är den åttonde maj tvåtusentretton. 20 år tidigare var jag nyfödd och kladdig och skrek antagligen av chocken. Mamma hade ju varit det enda som fanns.

20 år gammal betyder inte längre tonåring, är man då vuxen?
För jag känner mig inte vuxen, så långt ifrån. Jag vägrar kriminalromaner och folköl är ju inte så tokigt ändå. Jag fangirlar fortfarande till mina favoritband och blir kär i fictional characters.
Jag är inte vuxen.

Blir firad av ett par kompisar genom att de bjuder på tacos, film och gör-själv-cupcakes med köpta muffins, sprutgrädde och strössel. Bara trevligt och alldeles lagom.

Åker hem och pratar med mamma och köper en biljett till Bring Me The Horizon trots att jag inte hittat någon att gå med.

Känner mig fortfarande inte vuxen men det känns okej ändå.
Ålder är ju, trots allt, bara en siffra.


Nya utsikter

Hej på er. Jag är mitt i en flytt. Från källarvåningen till studentlägenhet på andra sidan staden. Bäst är mina stora fönster. Och att det bor massa andra studenter här. Saknar skrivkrampen och ordbajsandet och bästa sättet att komma igång igen är nog att blogga. Så jag tänkte väl mest berätta det, att jag nog är på väg tillbaka. Med himlen och vajande trädtoppar utanför fönstret kommer förhoppningsvis mer inspiration.

RSS 2.0