acciowonderland

Som när man har åkt skridskor
och känslan av skridskorna fortfarande sitter kvar
även fast det gått en stund sedan man snörade av dem.

 

Och man rör sig framåt men
kängor mot asfalt är inte alls samma sak
som skridskoskena mot blankis.

 

Man snubblar och skrapar upp knäna
men det läker
och man förstår
att skridskorna inte längre
är en del av mig
,
och den där inbillade känslan
av att något finns nära
försvinner.

 

Tillslut så.
(Och sen är det bara saknaden kvar
den där känslan av ingenting.(ensamhet) )

 

 

 

---

Har så svårt att visa texter jag inte är helt nöjd med
det är därför det bli så sällan
och ojämnt. Tyvärr.
Men det känns tråkigt om de ska bli gömda i ett word-dokument allt för länge.

Det snöar utanför fönstret men du vill inte hålla om mig
och vad ska snöfall vara bra för
om det inte finns nånstans att krypa in?

 

Kan inte sova för då hälsar du på
du kysser mig och sen försvinner du.
Jag vaknar alltid ensam.

 

Jag är en klyscha och gråter till dåliga filmer och äter jämt för att dämpa
tomheten.
Den där jävla tomheten.
I sms-inkorgen.
I facebook-chatten.
I sängen.
I hjärtat.
Tomhet.

Man tror att det känns rätt okej ändå

ett tag.

Tills livet kommer och hånskrattar en i ansiktet.

Flodvåg och översvämning

inuti.

Stormen tog bara en paus
för att sedan blåsa upp igen.

Kanske inte hårdare, men desto ihärdigare.

 

Jag ligger vaken om nätterna

och när jag väl sover blir jag hemsökt i drömarna.

De verkar inte ha fattat än

att det är annorlunda nu.

Att det inte blir några mer hetskyssar

inget hjärta som dunkar mot ryggen

ingen mer närhet.

 

 

Hjärtat känns fyrkantigt och skaver obekvämt i bröstet.