Ett litet hej såhär mitt i tentaplugget.
Har ord men varken tid eller ork eller fokus.
Mest tänker jag på elektroner hit och funktionella grupper dit och pilar som ska gå åt rätt håll och reaktioner som ska gå till på ett visst sätt och sånt där. Väldigt intressant egentligen men när man klämmer in allt på en månad blir det mest ett stort ångestmoln.
Göteborg är mörkt och kallt och jag längtar hem. Till snön, braskaminen, ugnen, pappas mat och mammas massage och systers tjat. Till min lilla ödlekompis och till värmen hos mor- och farföräldrar och mina fina vänner.
Men jag har lite kvar att göra här innan det blir dags att tåga hem te Sätä.
Har haft lillasyster på besök över helgen. Vi gjorde sånt man måste göra när man inte träffats på ett tag, sånt man måste göra i Göteborg och sånt man måste göra med syskon.
Med andra ord så pratade vi om livet och familjen och skolan och pojkar och vi fikade och vi åt och vi åt och vi åt och vi gick loss inne på Science fictionbokhandeln och second hand och i helt vanliga klädaffärer och vi retades och kramades.
Och sen sa vi hejdå.
Men vi ses snart igen.
_
För ungefär tre månader sen tog jag mitt pick och pack och flyttade till Göteborg. Handla mat och hänga tvätt är vardag, liksom att ta spårvagnen till skolan och värma matlådan i dåliga microvågsugnar och frys-skaka under föreläsningar. Det ständiga gråtandet och tjutandet från himlen reflekterar jag knappt över längre.
Jag träffar människor som får mig att må bra, jag lär mig spännande kemisaker, jag hånglar och håller handen och ibland kanske jag till och med dansar litegrann. Jag lagar den maten jag vill och jag går de vägar jag känner för.
Jag är i Göteborg och Göteborg är i mig och det är lätt att andas, lätt att le även när skolväskan väger tungt mot axlarna och även om jag saknar familj och vänner så jag tror att jag ska dö ibland.
_
Kommer på mig själv med att le i piskande motvind.
Det går lätt att andas även när ångesten stryper.
Ingen förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt.
Jag kan vara mig som jag är nu
fri från gamla fördomar och förväntnigar.
Och kanske är det en av de bästa känslorna i världen
att bara vara.
Novemberregn i ansiktet och hår som formar sig efter halsduken.
Det blåser så tårarna rinner och tidiga mornar eller sena kvällar ger frostiga lungor som lämnar vita spår i luften.
Det är så mycket som har hänt, som jag inte har berättat för er. Än.
Livet blir alltid mer hanterbart när man lyckas sätta ord på det.
(Ska rensa bort lite gammalt sen kör vi.)
