Kent 28 juli 2012
Vi lyssnar på En plats i solen och Du & Jag Döden i bilen på väg ner. Bygger upp förväntningar. Parkerar vid Domkyrkan för vi tänker att dit borde vi hitta tillbaka till även i mörkret och sen äter vi. Letar på Slottet där vi väntar och väntar och köar och köar men åh vad värt det kommer bli.
Skyndar fram över Slottsgården, mot scenen. Tredje/fjärde raden är helt galet bra med tanke på hur lite vi egentligen köade. Ännu mer väntan. Några droppar faller från himlen men det blir inte värre än så. Istället blir det kvavt och vilket svett är mitt och vilket är ditt? Fast det spelar ju ingen roll såklart.
Ögon bakom skynke och Klåparen i tonårsrum och det är igång och
inget
annat
existerar.
Fullscen och Sveriges bästa rockband gör det de gör bäst; får hjärtan att dunka lite hårdare, lite lättare(för ingenting har någonsin slagit så hårda slag).
Nya låtar som Petroleum, Tänd på, Färger på natten, Jag ser dig, Isis & Bast och 999 känns som om de har varit med i evigheter. Klassiker som 400 slag, Berg & Dalvana, Kärleken väntar, Ingenting, Musik non stop, 747 och Utan dina andetag har varit med ännu längre, texten takten allt sitter som i ryggmärgen.
Min troligen bästa Kent-spelning någonsin avslutas såklart med Mannen i den vita hatten och åh vad det bränner bakom ögonen och i hela kroppen. Vit konfetti och fyrverkerier och jag älskar er(vi älskar er) och nej nej jag är inte rädd för mörkret. Inte med er.
Medelålders svenska män med kajalinramade ögon kan ju vara bland det vackraste som finns… Fast bara om de kallar sig Kent och gör musik som inte är av denna värld förstås.
