acciowonderland

Sitter i min knarrande säng och lyssnar på kent. Finaste bästa kent. Måste ha dem i mitt skinn. Funderar på hur. Annars? Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen. Eller, jag vet vad jag vill, men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag vill utveckla mitt språk och min fantasi, jag vill få flyt i orden och jag vill berätta, dela med mig, beröra. Men jag gör det inte. Jag är helt inspirationslös och har så varit aldeles för länge. Att försöka klämma fram inlägg med jämna mellanum för att inte tappa läsare gör det väl inte bättre.

 

Jag ser mig i spegeln och undrar vem jag är. Jag har ingen aning. Men kanske behöver man inte veta det heller. Jag hoppas det! Bara för att man är myndig ska det inte behöva betyda att man har hittat fram.

 

 

Hösten och skolstarten närmar sig med stormsteg. Jag är livrädd. Men det ska bli skönt att få första dagen överstökad.

 

Utanför faller regnet mot göteborgsmark. Någon går på golvet ovanför mig. Tårar tränger fram ut ögonen. Jag är egentligen inte ledsen, det bara KÄNNS SÅ HIMLA MYCKET att det liksom svämmar över.

 

Nu ska jag fortsätta avguda Jocke Bergs sätt att få orden att flyta, tillsammans med musik dessum.