Simple Plan @ Peace & Love 27/6 2012
Staket mot revben och folksamling i ryggen. Längst fram i mitten. Och mitt emot oss har vi våra livräddare, pacemakers, syrgastuber, hjältar, Simple Plan. Det spelar ingen roll att jag har mer än nio timmars arbetsdag och knappt någon sömn i kroppen, det spelar ingen roll att jag är sjuk och det spelar ingen roll att världen är full av idioter. För inget annat existerar. Pierre möter min blick och jag existerar. Jag syns jag finns. Hud mot hud och jag rör hans något fuktiga tröja och hans tatueringar, han. Jag existerar. Jag lever och jag är så mycket vid liv det går. Hjärtat bara slår och slår och det. känns. bra.
En timme räcker tyvärr inte. Alla låtar och allt mellansnack får inte plats. Men det är som alltid med festivaler. Konserter är intimare, personligare och helt enkelt... bättre.
Bäst: Förutom ögon- och kroppskontakt, Welcome To My Life, When I'm Gone och Perfect.
Saknades: I'm Just A Kid, This Song Saved My Life
Men det är så himla skönt när allt bara släpper och det enda som finns är här och nu. De där stunderna av total lycka man inte kan minnas utan att få ett fånigt leende på läpparna, som ett barn på julafton. De där minnerna som sitter som tatueringar, inpräntade i själva huden. Tack.
Och jag tänker att jag ska aldrig tvätta den där tröjan, för onsdagen den 27 juni 2012 vill jag andas igen igen igen.
