acciowonderland

Som när man har åkt skridskor
och känslan av skridskorna fortfarande sitter kvar
även fast det gått en stund sedan man snörade av dem.

Och man rör sig framåt men
kängor mot asfalt är inte alls samma sak
som skridskoskena mot blankis.

Man snubblar och skrapar upp knäna
men det läker
och man förstår
att skridskorna inte längre
är en del av mig
,
och den där inbillade känslan
av att något finns nära
försvinner.

Tillslut så.
(Och sen är det bara saknaden kvar
den där känslan av ingenting.(ensamhet) )

Har så svårt att visa texter jag inte är helt nöjd med
det är därför det bli så sällan
och ojämnt. Tyvärr.
Men det känns tråkigt om de ska bli gömda i ett word-dokument allt för länge.